HUR KUNDE DU?
När jag var valp, underhöll jag dej med mina egenheter och fick dej att skratta. Du kallade mej "ditt barn", och oavsett antalet skor jag tuggade sönder, och några totalt förstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän.
När än jag var "dum hund",pekade du ditt finger mot mej och frågade "Hur kunde du?"-men sen mjuknade du och la mig på rygg och gosade med mig.
Det tog lite längre tid för mig att bli rumsren än väntat, för du hade väldigt mycket att göra, men vi fixade det tillsammans.
Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt in till dig och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på ditt stadiga andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att livet inte kunde bli mer perfekt än så här.
Vi gick långa rundor i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass. (jag fick våfflor, för "glass är inte bra för hundar" sa du)
Jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagarna. Stegvis började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär, och du lade mycket tid på att leta efter en "människo"vän. Jag väntade tålmodigt,tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem och när du blev kär blev jag lycklig för din skull. Hon, numera din fru, är inte en "hund-människa"- men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, och visade tillit och lydde henne.
Jag var lycklig därför du var lycklig.
Sen kom människobarnen, och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade och jag ville ta hand om dem, jag också. Det var bara det att du och Hon var oroliga att jag skulle skada dem, och jag fick spendera mesta delen av min tid till ett annat rum eller en hundbur. ÅH vad jag ville älska dem, men jag blev "fånge i kärleken". När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de försökte stå på sina egna ben, petade fingrar i mina ögon, undersökte mina öron, och kysste mig på nosen. Jag älskade allt som hade med dem att göra och deras beröringar- ditt kel med mej var nu så sällsynt- och jag skulle försvara dem med mitt liv om det så behövdes.
Jag smög ner i deras sängar om natten och lysnade på deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.
Det var tider då andra frågade om du hade hund, och du visade stolt dem ett foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig. Dom senaste åren svarade du bara "ja" och bytte sen samtalsämne.
Jag hade gått från att vara "din hund" till "bara en hund", och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.
Nu har du en ny kariärmöjlighet i en annan stad, och du och De ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din "familj", men där var tider då JAG var din enda familj. Jag var jätteglad över bilturen (som i början av vårt "förhållande") tills vi kom fram till djurhemet. Det luktade hund och katt, rädsla och hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa "jag vet ni kommer att hitta ett fint hem till henne". Dom skakade på huvudet och gav dig en ansträngd blick. Dom förstår verkligen för en medelålders hund, även med "papper". Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls under tiden han skrek "Nej pappa!!! Låt dem inte ta min hund!" och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt för liv! Du gav mej en "hejdå" klapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig. Du hade en tid att passa, och nu har jag en också. Efter att du gått sa de snälla flickorna att du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen men inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem.
Dom skakade på sina huvuden och sa "Hur kunde du?"
Dom är så snälla mot oss som deras ansträngda scheman tillåter.
Dom matar oss, naturligtvis, men jag har tappat aptiten för flera dagar sen.
I början då någon passerade min bur, bubblade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du skulle koma tillbaka och hämta mig. eller så hoppades jag på att NÅGON som brydde sig. NÅGON som skulle rädda mig.
När jag förstod att jag inte kunde konlurrera med den glädje de söta valparna visade gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.
Jag hörde fotsteg i korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde henne snällt i korridoren in i ett separat rum. Ett obehagligt och tyst rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, och sade till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad nu skulle hända, men det var också en känsla av frihet och lätthet. "Kärlekens fånge" hade nu kommit till sitt slut. Av min natur var jag orolig för henne.
Jag kände igen obehaget och tyngden hon bar, och det känner jag till, på samma vis jag kände till alla dina obegah och ledsamheter. Artigt och snällt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan. Vant stack hon in nålen i min åder.
När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ned, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade "hur kunde du?" Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa" Jag är så ledsen".
Hon kramade mig och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv- en plats med mycket kärlek och ljus, så annorlunda än den här platesen på jorden. Och med den sista lilla kraften jag hade försökte jag visa henne genom att viffta på svansen att mitt "Hur kunde du?" inte var riktat till henne.
Det var du, min älskade husse, jag tänkte på. Jag glömmer dig aldrig och kommer att vänta på dig i all framtid.
Måtte alla i ditt liv fortsätta vara så lojala mot dig som jag varit!
ÄR JAG BERÖMD NU?
Jag föddes idag. En av tio. Min far var mycket berömd. Jag har många halvsyskon. Min mor är mycket berömd. Sedan hon blev berömd har hon bara haft valpar. Inga fler kärleksfulla klappar, inga roliga promenader.........bara valpar. Hon är alltid så trist när hon bor här.
Jag förlät hemmet idag. Jag ville inte åka så jag gömde mej bakom min mamma och mina tre småsyskon som var kvar. Jag gillade dej inte! Men en dag sa de att jag skulle bli berömd. Jag undrar, är berömd sama sak som lek och glädje? Så du plockade upp mej och bar bort mej fastän du var bekymrad för att jag gömde mej för dej. Jag tror inte du gillar mej!
Mitt nya hem är långt borta. Jag är skrämd och rädd. Mitt hjärta säger "var modig". Mina förfäder, kom de till goda hem som mitt? Jag är hungrig för att jag inte äter så mycket, det är inte bra för mina ben. Jag kan inte bita och nafsa när barnen är elaka mot mej. Jag springer och leker och tänker att jag är i en stor grön trädgård med fjärilar, kaniner och grodor.
Jag kan inte förstå varför de slår mej. Jag är stilla, men mannen slår och ropar till mej. Damen ger mej inte sådan mat som jag hade hos min mamma. Hon bara kasstar torrt foder på backen, men det är borta innan jag kommit till det. Ibland luktar maten illa, men jag äter den iallafall.
Idag fick jag tio valpar. De är så underbara och varma. Är jag berömd nu? Jag önskar jag kunde leka med dem, men de är så små. Jag är så ung och lekfull, att det är hårt att ligga här i ett hål under huset och ta hand om mina valpar. De gråter nu! Jag är så hungrig.
Jag kliar och är så bekymrad för min päls. Jag önskar någon ville ge oss lite mat. Jag är så törstig.
Nu har jag åtta. Två blev kalla inatt och jag kunde inte få dem varma igen. De är döda. Vi är alla väldigt svaga nu. Om jag tog ut dem i trädgården kunde vi hitta lite mat.
Idag tog de bort oss. Det var försvårt att ge oss foder, så någon kom och tog oss därifrån. Någon grep mina valpar, de pep och grät. Vi blev stoppade i en bil med en bur i. Är mina valpar berömda nu? Jag hoppas det för jag saklnar dem så mycket. De är borta.
Vårat ställe luktade urin, fara och sjukdom. Varför är jag här? Jag var vacker som mina förfäder. Nu är jag hungrig och smutsig, har smärtor och är oönskad. Kanske är det värsta över nu. Någon kom, tänkte jag skulle vara snäll.
Idag kom det någon. De satte ett rep runt min hals och ledde mig in i ett rum som var väldigt rent med skinande rent bord. De lade mej på bordet. En annan gav mej en kram. Det kändes så underbart! Så blev jag trött och lutade mig mot den sista som hade brytt sig.
Är jag berömd nu? Idag brydde sig någon!
